Frankrike behärskades länge av intellektuella som var mer intresserade av att bortförklara brottsligheten än av att klara upp den. Men 2005 skakades Paris förorter av upplopp, som gav internationellt eko. Asle Toje rapporterar från kvarter som de flesta Parisbor aldrig kommer i kontakt med.
Den 16 april 2008, klockan 19:05. I ett hörn av Avenue de Stalingrad, tio minuter från rådhuset i La Courneuve. Jag tänker stiga ur bilen, men taxichauffören vänder sig snabbt om och tar tag i min axel: – Är du inte riktig klok, människa? Du ser väl att något är på gång?
Senaste gången jag var ute i förorterna var i november 2005. Då luktade Paris bränd plast. Folk var tvungna att stänga fönstren om kvällarna för att hålla stanken av bränd bilinredning borta. Lukten kom från de underprivilegierade förorter som omger Frankrikes storstäder. Dessa så kallade banlieues är hem för många av landets invandrare och fransmän med invandrarbakgrund. Upploppen startade i Seine-Saint-Denis och spred sig till kommuner i andra län, och vidare till satellitstäder i andra delar av landet. Inom loppet av några veckor åstadkoms skador för uppskattningsvis tre hundra miljoner euro. Den största posten i räkningen? Nästan 9000 utbrända fordon.
Upploppen fyllde tv-skärmarna världen över. Man fick intrycket att Frankrike var ett samhälle i kris, på gränsen till anarki. Oroligheterna blev starkt politiserade. Det jag såg när jag besökte Clichy-sous-Bois, upploppens epicentrum, var ett gäng 15-åringar med huvtröjor som lekte katt och råtta med polisen, lika upphetsade som ungar ute på äppelpallning – och med ungefär lika stort politiskt engagemang. Det mest slående den gången var att brännandet av bilar – i en förstad utan tunnelbaneanknytning – framstod som symboliskt, ungefär som att bränna broarna.
Tre helger i april tog olika guider med mig till några av de förmodat värsta förorterna till Paris. Detta är fattiga kvarter som de flesta Parisbor aldrig kommer i kontakt med, de får sina bilder genom medierna. Inget middagssällskap är komplett utan en historia om vad som hänt i Les Cités. Chauffören Stéphane Delory småskrattade. – De flesta parisare tror att det här är en förgård till helvetet, sa han och pekade på en rondell fylld av nyplanterade vårblommor vid infarten till Les Tarterêts.
Les Tarterêts kom i mediernas strålkastarljus 2005, när ett gäng ungdomar körde en bil genom entrédörren till McDonalds och tände på. Vissa minns kanske bilden av det utbrända skalet med en oskadd reklamskylt på taket, med budskapet: ”Detta hade du inte väntat dig av McDonalds”. Det låter roligare nu. En man står och tvättar bilen och två äldre kvinnor med shoppingvagnar vilar sig på en bänk. Bortsätt från frånvaron av vita människor verkar allt normalt. Mer Rosengård än Baltimore.
Jane Jacobs ger modernisterna skulden. De mest problemfyllda förorterna byggdes när urbanisten Le Corbusier var på modet. Han menade att människans själva natur kunde förändras genom manipulation av hennes boendeförhållanden. Klasar av elementbyggda hyreshus utan butiker, kaféer eller nöjesutbud. I boken The Death and Life of Great American Cities visar Jacobs hur dessa bostadsprojekt har isolerat fattiga delar av samhället i monolitiska höghus som bryter de sociala band som är livsnerven i ett lokalsamhälle. De franska förstäderna är avsöndrade från landsbygden genom motorvägar. Sett från luften framstår vissa av dessa banlieues som fästningar, omgärdade av fyrfiliga vallgravar.
François Mohrt arbetar vid stadsbyggnadskontoret i Paris. Han förklarar hur man ursprungligen ville ha socialt blandade stadsdelar i Paris. Tidigare konstruerades stadens hus ofta för att kunna hysa storborgare, småborgare och arbetare under samma tak. Efter kriget ledde stor bostadsbrist till att man började bygga satelliter utanför Paris. Klungor av höghus ute på vischan. Delar av Paris har genomgått en dramatisk befolkningsförskjutning de senaste decennierna. I banlieues där över hälften tidigare var vita är idag 80-90 procent av afro-arabiskt ursprung. En tredjedel av dem som bor i Saint Denis är under 25. Mer än hälften lever på en eller annan form av bidrag. Detta är en trend man ser i många städer i västvärlden. Vissa kallar det ”bountyficering” – en godismetafor för en vit kärna med färgad utsida.
Processen skildras av en tillfällig gäst i ett middagssällskap. Medan han avnjuter vitlöksmarinerat lamm och korsikanskt vin berättar han hur familjen flyttade från de multietniska kvarter i Toulouse där han föddes. De flyttade eftersom de vita barnen utsattes för rasistiskt våld och på grund av stölder, nedskräpning, förfall. Familjen ”röstade med fötterna” och flyttade till en ”vit” stadsdel. Han menade att detta är en historia som har upprepats i tusentals fall. Han insisterade på att det inte har något med en moraliskt skum hållning att göra, bara föräldrarnas förståeliga önskan att skydda sina barn. Han skakar på huvudet åt politiker som försökt omyndigförklara dem som upplever det multikulturella samhället in på bara kroppen genom att stämpla dem som rasister.
Efter upploppen 2005 har regeringen plöjt ner pengar i förstäderna, 12 miljarder euro om man håller sina löften. Resultaten är uppenbara. De franska förstäderna ser ut att vara i bättre skick än de svenska. Man har rivit några av de höghus som drar till sig asociala element, men arbetet med att ersätta dem med lägre bebyggelse går trögt. De flesta kommuner är skeptiska till den utvidgning av förorterna som det skulle innebära. Myndigheterna försöker också reducera antalet socialbostäder och öka andelen bostadsrätter, i förhoppning om att invånarna ska få en starkare känsla av ägande i sin lokala miljö. Även denna process går långsamt. Om folk hade haft råd att äga sin bostad, skulle de hur som helst inte ha bott på ett sådant ställe.
Ännu en förort. La Grande-Borne blev känt 2006 när ett gäng tonåringar stoppade en buss, beordrade passagerarna att stiga av och tände på den. Vi kör vilse mellan tornen. En fråga om vägen leder till en pratstund med en man som enligt namnskylten heter Mahmoud, en franskafrikan med väktaruniform från Leaderprice, det franska Lidl. Om han minns upploppen? Jo, det är klart. Han skrattar – det var ju den stora nyheten i medierna. Det han minns bäst var hukande journalister i inbördeskrigsstämning. Han blir allvarlig och undrar om vi tänker skriva något? I så fall har han inget att säga. Han slår ut med armen mot ett kvarter där en ny fasad håller på att lyftas på plats:
– Det har blivit bättre, men det viktigaste saknas fortfarande, menar han: arbete för de unga. Ungdomsarbetslösheten i Frankrike ligger på 25 procent, i de hårdast drabbade förorterna är nästan hälften utan jobb.
Man kan inte besöka förstäderna utan att gripas av en överväldigande känsla av leda. Tiden står stilla bland dessa betonghus uppkallade efter franska författare. På baksidan av ”Emile Zola” ligger det som skulle ha varit en gemensam gräsplan, full av skräp och avfall som hyresgästerna helt enkelt kastat ut genom fönstret i stället för i containern. På anslagstavlan i entrén handlar nästan allt om olika typer av kampsport. Rapgrupper som NTM och 93 Hardcore är tydligt inspirerade av det amerikanska bildspråket och går aktivt in för att framställa Frankrikes banlieues som en spegelbild av USA:s ghetton. Vapenfetischism är ett centralt element i detta. På en bänk vid Rue des Enclos leker ett gäng grabbar i tonåren med naturtrogna plastpistoler. Handrörelserna och utropen innan de på lek avrättar varandra visar att gangstarap är inspirationen.
Khalid el Bahji är en rappare och författare från 93 Seine-Saint-Denis utanför Paris. Han berättar om den frustration han upplever bland sina jämnåriga, som med låg social kompetens och ännu lägre utbildning ska ut i ett samhälle som värdesätter motsatsen. Han sammanfattar stämningen i förorterna med ”Everything is impossible!”, en omformulering av en populär reklamslogan. Ungdomar i förorterna känner sig förföljda av les keufs (polisen), som de uppfattar som rasistiska och onödigt hårdhänta. Detta är problematiskt, eftersom social solidaritet är kittet i välfärdsstaten. Förorterna saknar ett språkrör i det offentliga samtalet och har blivit föremål för vänsterns förmyndarmentalitet eller utpekats som folkfiender av högern, som gått till val på att återupprätta lag och ordning.
För ungdomar som är arbetslösa eller har kastats ut ur skolan finns verkligen rien a faire – inget att göra. Mycket av tiden går åt till att stå och hänga, se på videosnuttar på mobilen och köra omkring på mopeder som ofta är stulna. Det förekommer mycket narkotika, mest hasch. Kriminaliteten är hög: över 20 procent av ungdomarna i Grande-Bourne finns i polisens register. Frankrike behärskades länge av intellektuella som var mer intresserade av att bortförklara brottsligheten än av att klara upp den. Snällismen har gått hårdast ut över förorterna, där brottsstatistiken stigit snabbare än på andra håll. Först nyligen satte regeringen upp målet att få bort allvarliga lagöverträdare, bland annat genom en ny lag som införde tuffare straff för vaneförbrytare. Men detta har liten effekt så länge andelen uppklarade brott förblir liten.
Les violences urbaines – förortsvåldet – är inte en social konstruktion. Från 1997 till 2001 ökade antalet våldsbrott med 16 procent. Man måste bege sig ända till Skandinavien för att finna en liknande explosionsartad ökning. År 2000 anmäldes ett lagbrott för var sjätte invånare i Paris, sedan dess har det totala antalet lagbrott ökat med upp till tio procent om året. Detta är inte bara fråga om struntsaker, som en snabb sökning i franska tidningars onlinearkiv avslöjar. Våld mot kvinnor är ett genomgående tema. Gruppvåldtäkter – så kallade tournantes – återkommer. Det finns flera fall av stening. En historia i Le Figaro berättar om Jamal Derrar som ”straffade” Sohane Benziane för att hon trotsat hans förbud mot att visa sig på ”hans område”. Han hällde bensin över flickan och drev henne till tårar genom att vifta med en tändare framför ansiktet på henne. Sen tände han på.
Föreningen Ni Putes, Ni Soumises (Varken hora eller kuvad) grundades i kölvattnet efter detta mord. Jag talar med en telefonvakt som bara vill uppge sitt förnamn, Abir. Hon berättar att gruppen har som mål att hjälpa flickor att motstå pressen att hoppa av skolan, klä sig i hijab och ingå tvångsäktenskap. Gruppen har kritiserats starkt av den etablerade kvinnorörelsen för att inte vara tillräcklig vänstervriden. Abir fnyser över vad hon kallar ”elitfeminister” som reducerar kvinnokampen till en bricka i privilegierade kvinnors statusjakt. – Våld mot minoritetskvinnor är ett besvärligt tema för den franska medelklassen, som anser sig vara mycket tolerant och upplyst, säger hon. – De är rädda för att framstå som rasistiska och intoleranta. Därför riktar de sitt sociala engagemang och sin solidaritet mot sig själva. Resultatet är två olika Frankriken som existerar parallellt. Ett som är en socialdemokrati för medelklassen – och ett annat som är fattigt, marginaliserat och brutalt.
Bilden av dessa ”två Frankriken” tydliggjordes i mars 2006 när franska universitetsstudenter strejkade mot regeringens universitetsreform. Det som verkade vara tänkt som ett lite konstlat återuppförande av studentupproret i maj 1968, komplett med en ”ockupation” av Sorbonne, infiltrerades av gäng av förortsungdomar i huvtröjor som rånade och klådde upp studenterna. Studentledarnas socialistiska retorik fick en ihålig klang. Upplevelsen har troligen bidragit till att det sedan dess varit svårt att få ut studenterna på gatorna i protest mot president Sarkozys reformer. Frédéric Bozo, som undervisar i historia vid Sorbonne, skrattar uppgivet: – Det är en gammal historia, men den är alltid ny: de förtryckta är lättast att älska på avstånd och klasskampen är inte så rolig när den riktas mot dig själv.
Jean-Luc Marret är en av Frankrikes ledande experter på muslimsk extremism. Han förnekar att förorterna är grogrund för muslimsk fundamentalism, som vissa kommentatorer har hävdat. De flesta av de muslimska ungdomarna har inte ens grundläggande kunskaper om sin egen tro. Marret kommer med en oväntad reflektion: – Har du sett franska filmer från 50-talet? Där framställs folk ur arbetarklassen som grovhuggna, visst, men hårt arbetande och ärliga. Som bra människor. Sedan dess har den vita arbetarklassen i stor utsträckning bytts ut mot en ny underklass – människor som skildras på ett annat sätt i medierna och underhållningsindustrin. Deras liv och miljö svartmålas. Man fokuserar på asociala drag. Gärna med hänvisning till att man vill ”förstå”, men med ett krasst inslag av socialpornografi. Det kan tyckas som om man är ute efter att bekräfta medelklassens fördomar.
Mohamed Razane har skrivit boken Dit Violent (”Antagen voldsam”). Boken, som rymmer ekon av J. D. Salingers berömda ungdomsroman Räddaren i nöden, handlar om en av dessa förortsungdomar. Razane föreslår att vi ska träffas i Pernety, en multietnisk och välintegrerad stadsdel. Bakom tunga ögonlock plirar vakna ögon. Razane menar att det destruktiva beteende som präglar förorterna är ett utslag av hopplöshet och frustration, av att bli behandlad som en andra klassens medborgare. – Trots alla sina vackra ord har det etablerade Frankrike ändå inte förstått att även vi är fransmän, de betraktar oss som främlingar. Han inbjuder mig att vara med nästa dag när en grupp unga författare från förorterna möts på kafé Zorba i tjugonde distriktet, där de träffas regelbundet. Konstnärskollektivet har bildats för vad man kallar en ”demokratisk kamp för erkännande”.
Jean-Eric Boulin, författare till den kritikerrosade boken Supplément au Roman National (”Tillägg till nationalromanen”), menar att det är uppenbart att det behövs en nyanserad lösning. Det måste kort sagt bli mindre lukrativt att vara kriminell och det måste bli lättare att nå upp till den första pinnen på den franska samhällsstegen. Förutsättningarna finns. Frankrike är redan ett multietniskt samhälle där människor av alla färger umgås på ett helt självklart sätt. En del av hemligheten, enligt Boulin, är att Frankrike inte har anammat multikulturalismen. Frankrike är monokulturellt, men den franska identiteten är uppnåelig även för människor som har sina rötter på annat håll. Boulin menar att problemet med förorterna inte är primärt etniskt eller kulturellt – det är socialt. Fransmännens allmänt stora tolerans för nykomlingar har undergrävts av en dålig ekonomisk politik som skapat en självrekryterande bidragskast. Om man inte integrerar denna grupp, hävdar Boulin, så kommer faktorer som etnicitet och religion att kunna bli viktigare.
Tillbaka i bilen. Villiers-le-Bel hamnade på kartan i februari i år när 1000 poliser slog till mot 10 hyreshus och arresterade 33 ”gängledare”, efter en våldsam demonstration där skott avlossades mot polisen. Budskapet var enligt arbetsminister Xavier Bertrand ”att det inte finns några laglösa zoner i vår republik”. Väggklotter förklarar att polisen kan dra åt helvete. På ett litet torg mellan två höghus pågår en liten loppmarknad. Yvette är en fransyska i 40-årsåldern som säljer underkläder och damkläder. Hon suckar. Hade hon sålt detta på marknaden i Porte de Clignancourt så kunde hon ha tagit dubbelt så mycket för varorna. Hon berättar en sorglig historia om hur hon på grund av vacklande ekonomi var tvungen att flytta från Paris och ut till förorten. Även om hennes beteende visar tecken som brukar förknippas med drogmissbruk, så viker hon ihop kläderna noga och lägger dem i högar alltefter pris – en euro, tre euro och åtta euro. Hon berättar stolt att hennes pappa arbetade inom konfektionsindustrin, innan fabrikerna flyttade till Kina.
Det börjar skymma när bilen kommer fram till La Courneuve. Inte många människor syns till. Ljudet av rapmusik ekar mellan väggarna från en dold anläggning högt ovanför. Taxin uppmärksammas av en grupp unga män. De stirrar. Jag tar tag i dörrhandtaget för att gå ut och ta en bild av husen, när chauffören griper tag i min axel. Plötsligt hör vi ljudet av springande steg. Chauffören trycker på gasen och Renaulten kastar sig framåt med en fart man inte skulle ha tilltrott en sådan rishög. I bakrutan kan jag se tre, kanske fyra gestalter komma springande efter bilen, en av dem lyfter armen som om han kastar något. Jag väntar på en smäll, men ingenting träffar bilen. Strax därefter rundar vi ett hörn och gestalterna är borta.
Trykket i tidsskriftet Axess 22.04-2009