Det är torsdagskväll i en pytteliten Skoda i de yttre förorterna till Prag, Tjeckien. Bakom ratten sitter en falsk blondin på några och trettio. Jag kallar henne Katerina eftersom porrbranschen, trots sina töjbara etiska normer, har starka invändningar mot att anställa aktiva narkomaner. Första stoppet är hemma hos Jaan, i ett lågt betonghus omgivet av bilvrak, tvättmaskiner och järnskrot. ”Har du något på gång?”, säger Katerina.
Diskhon är full av intorkad disk. På köksbordet ligger en solkig Disneyleksak och en bok om Oprah Winfrey. Jaan, en mager kille på dåligt humör, tuggar på en varmkorv och ger en bit till sin fyraåriga dotter, som halvsover i barnstolen. Klockan är över tio, men ingen verkar bry sig. Jag har inget på gång, förklarar Jaan. Katerina tror honom inte, det är tydligt. För att markera tar Jaan dottern under armen och går iväg för att natta henne. Fisken Nemo blir liggande.
Inne i vardagsrummet är en platt-tv den enda ljuskällan. Ett program om att bygga sitt eget hus. Den statliga tjeckiska tv-kanalen kan det där med underhållning. Jaans vän, Cernovlaska, sitter i en djup soffa och får veta att det krävs 6 000 tegelstenar för att bygga ett hus. Bredvid honom ligger ett glänsande porrfilmsomslag under en halvrullad joint. Cernovlaska är grossist. Han har sitt eget labb där man enligt Katerina kokar amfetamin i stor skala.
Han har djupt liggande ögon, så att skuggan faller över ögonhålorna, som permanenta solglasögon. Cernovlaska har inget, det är i alla fall vad han säger. Han stirrar föraktfullt på mig. ”Är du journalist?” Jag svarar nekande. Han säger: ”Jag hatar journalister.” Han verkar tycka att det är opassande att Katerina berättar om hans knarktillverkning för vilken utlänning som helst.
Besviken men hoppfull drar Katerina vidare. Hon har lämnat sin lille son med mormor i ett bostadsområde på andra sidan staden. Långhelgen ligger framför henne, med glädjande utsikter till att bli hög utan dåligt samvete. Det finns tillräckligt med säljare därute, och tillräckligt med metamfetamin, som i Tjeckien kallas ”Pervitin”.
Metamfetamin – även känt som crystal eller fattigmanskokain – är stort i Tjeckien. Undersökningar visar att nitton av tjugo doser som konsumeras i Europa produceras i Böhmen. Av unga uppger 45 procent att de prövat. Förutom att de blir skyhöga, gillar lokalbefolkningen metamfetamin för att det är billigt och produceras på plats. Vem som helst med elementära kemikunskaper kan tillverka metamfetamin hemma i köket på tre-fyra timmar. Ingen smuggling, inga utländska knarkhajar, inga stora utlägg. Ingredienserna och tillverkningsmedlen kan köpas i ett vanligt köpcentrum.
Metamfetamin var länge ett amerikanskt fenomen, framställt på avsides belägna destillerier och distribuerat av mc-gäng. I Tjeckien, där hostmedicin baserad på pseudoefedrin kan köpas receptfritt, kan produktionen av ämnet räknas som ett konsthantverk. Metamfetamin ger brukarna till synes ändlös energi och bekymmerslös eufori. Den centralstimulerande drogen gör användaren minst lika hög som man kan bli på kokain, med skillnaden att den varar längre, till en bråkdel av priset. En lina, för en nybörjare, ger ett rus på sex till tolv timmar. Allt detta för 40 euro grammet. Katerina ler: ”Sen är man klar att börja festa!”
Och klar att ha sex. Metamfetamin stimulerar hjärnans lustcentrum, och leder till ett promiskuöst riskbeteende. Katerina berättar att hon höll på med en kille hela natten, en som hon kände från porrbranschen, för att plötsligt upptäcka att hon inte mindes vad han hette: ”Jag vaknade upp på en madrass på golvet och tänkte, vad har hänt?” Hon hade blåmärken och rivmärken över hela kroppen och flera hårtestar bortrivna. Hon skakar på huvudet – ”metamfetamin får dig att leva ut tvångstankar. En gång drack jag fem liter Cola på en dag”. Sockersuget ger metamfetaminknarkarna deras kännetecken, de förstörda tänderna.
Pornografi och metamfetamin sammanstrålar i den tjeckiska huvudstaden. Prag är, för att säga det på tidningsspråk, ”Europas sexhuvudstad”. Det är omöjligt att förstå den nya porrindustrin utan att förstå metamfetaminet. Branschen har alltid varit cynisk – överbefolkad av kvinnor med dåligt omdöme och svag självkänsla. Men mycket har förändrats sedan 70-talets plumpa dialog, knubbiga kvinnor och mustaschprydda män.
Enligt forskaren Lisa Sigel skiljer sig tjeckisk pornografi från den amerikanska på så sätt att sexscenerna närmar sig det extrema, med mycket analsex och olika former av sexualiserat våld. Metamfetamin har skapat en generation av vackra unga kvinnor utan hämningar eller normala smärtgränser. Jenna Jameson, världens mest kända porrstjärna, berättar i boken How to Make Love Like a Pornstar hur hon fann vägen in i branschen, genom – ni gissar rätt – metamfetamin.
”Metamfetamin gör en till nymfoman”, säger Katerina. ”Det räckte inte med en partner: tre timmars filmande med två partner, och sedan direkt en ny omgång med ett ex.” Hon menar att många porrstjärnor är höga på metamfetamin. ”Titta på henne”, säger hon, och pekar på en kollega. Pupiller som knappnålshuvuden. I bikini på alla fyra med högklackade skor. Man kunde kanske tro att hon gör reklam för Hennes & Mauritz, men det är faktiskt omslaget till en porrfilm. Metamfetamin ger begreppet ”bränna sitt ljus i bägge ändar” en ny innebörd. Människor åldras ett decennium på ett år. I USA finns varningskampanjer med bilder på metamfetaminmissbrukare före och efter. En sommarkväll kollapsade Katerina och vaknade på sjukhuset: ”Det räckte för att skrämma mig att sluta några veckor.”
Metamfetaminmissbrukare är inte som andra narkomaner. Där det finns metamfetamin finns det våld. Det slags våld som får en att vrida på sig av obehag vid blotta tanken. Metamfetamin får nivåerna av dopamin och serotonin, två av hjärnans stämningsreglerare, att falla, med aggression som resultat. I Tjeckien är resultatet oftast banalt våld, av typen hushållsgräl. För några månader sedan flippade Katerina ut, efter att ha sniffat något orent ämne som skickade ut henne i en flera dagar lång psykos. Hon hamnade i en häftig ordväxling med sin bror, som kom för att hämta hennes son. Han var arg, hon var stenad. Det blev slagsmål. Grannarnas gardiner fladdrade. Hon åkte ut på landet en vecka (alla i Tjeckien verkar ha släkt på landet) och höll sig sedan mer eller mindre nykter i sex månader.
Hon använde inget på vardagar, och inte på jobbet. För en månad sedan fick hon ett återfall. Hon berättar att det blir allt svårare för henne att låta bli. Vi lämnar förorterna. Utanför Prags historiska centrum ligger mil efter mil av illa byggda, grå kvarter. Det är som om kommunismen aldrig försvunnit. Av alla de olyckliga som utsattes för experimentet ”humanitär socialism”, som Karl Marx kallade sitt socialistiska projekt, förtjänade tjeckerna det minst. Jag vet att det finns bra och dåliga människor i alla länder, men jag har aldrig träffat en dålig tjeck.
När jag gick i skolan försökte skolböckerna ge en balanserad beskrivning av de kommunistiska och demokratiska systemen. I realiteten är de väsensskilda. Kommunismen var ett gigantiskt fängelse. Den fick alla färger att blekna. När norska intellektuella berömde frånvaron av skräp på gatorna, var det för att det inte fanns något att skräpa ner med.
Vi dubbelparkerar utanför puben ”U Sudu”. I källarlabyrinten svävar dimbankar av cannabisrök. I ett bås hittar Katerina det hon letar efter. Robert, 33, hoppade av från militären och jobbar nu på sjukhus där han tvättar sängkläder. Han ler med tänder som en nedbränd by på landet. Speedfreaks är ofta besatta av ordning. ”Var sak på sin plats”, säger han och ställer glasen på bordet i raka led. Att prata om metamfetamin får Robert att slicka sig om läpparna och vippa okontrollerat med knäna. Jag frågar hur ofta han tar en dos. ”Ibland en gång om dagen, ibland tre, fyra, fem.” Han går på toaletten tre gånger under de två timmar vi är där.
Efter att ha använt metamfetamin ett tag blir det mindre sex och färre högoktaniga fester där tio personer talar i munnen på varandra med uppspärrade ögon. Man blir less på att se hela säsonger av tv-serier i ett svep på dvd. Solen skiner in genom gardinerna, och man behöver mer metamfetamin bara för att fungera. ”I början”, säger Katerina, som uppger sig använda upp till ett gram om dagen, ”var det sex som drev på … som ett sexhjälpmedel – Viagra för kvinnor”. Tidigare använde hon metamfetamin som doping för att göra porr, nu gör hon porr för att få råd med metamfetamin.
Katerina var på avvänjningskur en gång, inte långt efter sin kollaps. Hungern som kommer när ruset släpper var så stark att hon åt en hel brödlimpa – ”jag skar inte upp det i skivor, stoppade bara i mig det, som ett djur”. Jag skulle bara ha berättat halva historien om jag låtsades som om det här kunde hända vem som helst. Metamfetamin drabbar den sociala underklassen. Katerina hoppade av skolan. Det var ingen förlust för någon, menar hon. ”Eller kanske jag skulle ha studerat medicin, kan du föreställa dig det?”, säger hon och ler ansträngt.
Efter det att Katerina fått sin fix åker jag hem. Klockan är över tolv, och jag är sliten efter sex intervjuer på en dag. Nästan morgon hittar jag två gram marijuana i jackfickan. En avskedspresent från Robert, antar jag. Efter att ha spolat ner knarket i toaletten går jag iväg för att träffa Alex Borovicka på Pragpolisens narkotikaenhet. Han förklarar Tjeckiens liberala lagstiftning vad gäller narkotika och sex som en motreaktion på kommunisternas reglering av privatlivet. ”Människor vill göra sina egna val. Många av dem som styr landet idag var oppositionella, och en del av den underjordiska miljö där Pervitin först slog igenom.”
Och här ligger något av orsaken till att drogen har kunnat blomstra relativt obehindrat i Prag. De tjeckiska oppositionella ville vara som sina 1968-bröder och -systrar i Väst, de vill också bli höga. Lösningen levererades av en hobbykemist vid namn ”Freud” (när jag frågar bekräftar polisen att det är en verklig person), som enligt legenden kom över nazisternas recept på Pervitin i ett arkiv. Medan tyskarna distribuerade ämnet bland sina styrkor på slagfältet, ställde Freud upp för dissidenterna. När de väl kom till makten såg de nog på Pervitin med en viss nostalgi, ett minne från en tid med färre förpliktelser.
Tjeckien är intressant, eftersom landet hade en mycket sträng lagstiftning mot pornografi mellan 1948 och 1989. Därefter kom en fullständig avkriminalisering, även barnpornografi blev tillåtet. Resultatet var en porrtsunami. Vi sitter i en patriciervilla i diplomatkvarteren som disponeras av polisen. Där det en gång i tiden hängde tavlor, hänger nu kassar med beslagtagna tillverkningsmedel. Borovicka berättar om en ny trend. Vietnamesiska immigranter har tagit sig in på marknaden. De använder inte hostmedicin som bas, utan efedrin från Kina, som de säljer till tyska köpare längs den tjeckiska gränsen.
Tidigare på dagen träffade jag en av de största stjärnorna i branschen, Daria Glower. Medan sådana som Katerina får ett nytt artistnamn i varje produktion, tillhör Daria A-laget. Hon föreslår lunch på restaurangen Kobe. Daria har flera hundra filmer med hårdporr bakom sig. Innan hon började i branschen gick hon på polisskolan, och som hobby samlar hon på böcker. Hennes smak är begränsad. Hon visar mig dagens inköp. En pocket om massmördare och en tjock fackbok på temat våldtäkt. Jag frågar om det obehagligaste hon varit med om under en filminspelning. Hon berättar om en inspelning där hon hade sex på öppen gata i Berlin, med en biljardboll i munnen: ”Jag har aldrig känt mig så liten.”
Som tonåring dyrkade hon Madonna. Hon för sökte sig på en karriär som modell, utan större framgång. Med ungdomlig sexuell aptit gick hon raskt från herrtidningar till porrfilm. Daria förnekar att hon själv använder droger, men berättar att problemet är utbrett i branschen. Hon säger: ”Det svåra är att inte se lika beklämd ut som du känner dig. Metamfetamin hjälper vissa med det.”
Den tredje modell som jag pratar med bekräftar bilden. Eliska Sivakova är en förtroendeingivande blondin i tjugoårsåldern, som bara gör soloshower och lesbisk porrfilm. Medan vi fikar på ett köpcentrum berättar hon om branschen. Hon menar att de flesta kvinnor som börjar gör det för snabba pengar. Var annars kan man tjäna en veckas lön på två timmar? Jag är inbjuden till en casting hos Karl Berg Productions, i en villa på en höjd utanför staden. Företaget skaffar fram modeller till allt från modetidningar till tysk hårdporr. Idag är det audition för rollen som ”tv-värdinna”, av typen som klär av sig framför en webbkamera. Flickorna har anmält intresse efter annonser på nätet och i tidningar. Finalisterna, som är fyra stycken, samlas i producenten Pavels hus/ studio. De strippar och poserar medan fotografen Jaroslav knäpper en serie bilder och gör en kort video som kunden, i Budapest, kan utgå från för att välja ”vinnaren”.
Pavel visar mig runt i huset. Det finns en säng i varje rum, för ”tittarna vill ha variation”, säger han. ”Just nu är amatörfilmer populära.” De kopulerande får en kamera i handen – och vips har en porrfilm blivit en amatörporrfilm. Eftersom de flesta filmer numera görs för nedladdning, måste de vara korta. Det går ut över handlingen. Ajöss med hantverkare som ringer på hos hemmafrun i löst sittande morgonrock följt av lite övertalande dialog. Kanske är det inte någon förlust för det dramatiska världsarvet, men i alla fall. Det spred åtminstone lite glamour över yrket ”porrstjärna”.
Hur ska man beskriva en porraudition? För mig var det först och främst pinsamt. Ungefär som att ha kommit till en maskerad utan att ha spökat ut sig. Man vet att man är den ende som inte beter sig som en idiot, men man känner sig ändå djupt beklämd. Flickorna strippar ned till det sista och berättar för kameran att om den har lust att se mer, så får den betala – för, som en av dem formulerar det, ”ingenting här i världen är gratis”. Hur många den tjeckiska porrindustrin sysselsätter är svårt att ange exakt. Filmmakaren Klara Hill uppskattar antalet till omkring tre hundra kvinnliga modeller, och mellan hundra och två hundra manliga skådespelare.
Eller så var det i alla fall förr. Pavel berättar att för fem år sedan hade det stämt, men nu ligger porrbranschen nere. Orsaken är överraskande: det finns inga pengar att hämta. Samma röta som har reducerat musikindustrin håller nu på att lägga porrbranschen i träda. Folk har vant sig vid att inte betala för porr, när de kan ladda ned gratis. Pavel berättar att en film kostar omkring 200 000 kronor att producera. Ofta spelar den inte ens in insatsen. En tidning hade nyligen som förstasidesrubrik: ”Den tjeckiska porrindustrin död”.
För att kunna jobba med porr måste man presentera friskintyg. Jag träffade Katerina på kliniken Rozkoz bez rizika (”sinnesro utan risk”), där hon gör sin månatliga kontroll för sexuellt överförbara sjukdomar. Jag frågade hur hon klarar att livnära sig som porrskådis när porrbranschen befinner sig på nedgång. Hon flackade med blicken. Folk i branschen vill gärna dra en klarare skiljelinje mellan porr och prostitution än vad som är fallet i verkligheten. I verkligheten flyter striptease, porr och prostitution samman.
Den mest slående i den senaste tidens alla förändringar i det kulturella klimatet har varit att pornografi blivit mainstream. Folk förmår inte längre säga vad som är fel med pornografi eller varför den står i konflikt med det goda i människan. Enligt Roger Scruton är pornografin dehumaniserande, dess funktion är att ge marknadskrafterna sexuell tillfredsställelse genom att göra älskandet till ett opersonligt surrogat. Betoningen ligger på sexuella handlingar och sexualorgan, lösryckta från mänskliga relationer. Pornografi handlar om att byta ut individen, människan, mot en objektifiering av det mänskliga begäret, den mänskliga kärleken.
Det tjeckiska fallet öppnar en vidare, allmängiltig fråga. Flera av de stater som var olyckliga nog att uppleva socialismen kastade sig efter murens fall i liberalismens armar. Med tiden har det blivit allt flera som frågar sig om liberalismen lämpar sig som moralisk lära. Tanken att ”utbud och efterfrågan” skall råda också i fråga om narkotika och sex är lika förfelad som socialismen, såtillvida som inte heller den tar hänsyn till människans natur. Med fria tyglar får människans mörka sidor överhanden. Den postmoderna kulturen är kärlekslös, fast besluten att skildra människan som ovärdig att älskas.
Jag vill inte gärna iklä mig rollen som moralist, men när jag satt på flyget tillbaka från Prag slog det mig att något har gått galet. I den kulturradikala ivern att befria oss från undertryckande strukturer som sexualmoral har vi hamnat i en ännu värre knipa än den vi befann oss i. Sex har för många blivit en handelsvara och en ensam aktivitet.
Att omkring 25 procent av alla internetsökningar är relaterade till porr visar hur utbrett fenomenet är. Vad lösningen är vet jag inte – men jag tror den måste komma från individens val. Kanske kan vissheten om att människan på skärmen ofta är kraftigt drogpåverkad få den enskilde att istället söka kärlek hos en annan människa.
Trykket i tidsskriftet Axess 26 juni -2011