Berlin är idag Europas kulturkraftverk. Och många av dess konstnärer målar figurativt och tar hantverket på allvar.
En av Berlins mest markanta konstnärsmiljöer utgörs idag av en grupp målare som kallas nya mästare i gammal stil. De tar avstånd från både modernismen och postmodernismen. Rörelsen är en reaktion på 90-talets högtravande konceptkonst. De nya gesällerna tar sitt hantverk på allvar – konstnärerna målar figurativt, ofta nästan fotorealistiskt. Inspiration hämtas från mytologi och populärkultur. De drar sig inte för att sampla kända motiv.
På två decennier har Berlin blivit Europas kulturkraftverk. Staden är hem för uppskattningsvis 25 000 skådespelare, filmskapare, musiker och målare. Stadens sammansättning håller på att förändras. Sedan 1990 har omkring 1,7 miljoner kommit och 1,7 miljoner har försvunnit. Omvälvningarna har bidragit till att skapa en fruktbar grogrund för konst. Stadens svaga ekonomi håller nere levnadsomkostnaderna. Alla hälsas välkomna av stadens borgmästare Klaus Wowereit, mannen bakom slagordet ”Berlin ist arm aber sexy”.
Ulrich Lamsfuß har bosatt sig i Berlin och gör en poäng av att lämna staden så sällan som möjligt. Han skildrar historiska ögonblick från samtiden, stillbilder från fotografier och tv. Ett av hans mest kända motiv är en brinnande människa som är så realistiskt målad att man nästan kan känna lukten av stekt kött. I en intervju med Die Zeit säger han: ”På mig verkar det som om Berlin håller på att röra sig mot en lokal identitet snarare än en global identitet. Människorna hör hemma i sin lilla värld, i sin historia, de är inte världsmedborgare.”
Det är inte första gången den kulturella förtruppen söker sig till Berlin. Ingen annan plats i Tyskland har varit så öppen för nya impulser och avvikande livsstilar och uppfattningar som staden vid floden Spree. Som författaren Stefan Zweig beskriver 20-talets Berlin i boken Världen av igår:
”Jag satt till bords med fyllbultar, homosexuella och morfinister, jag tryckte stolt en välkänd och straffad svindlares hand. Det vimlade av de mest otroliga människor i dessa små värdshus och kaféer som jag fördes in i, och ju värre en mans rykte var desto ivrigare var jag att lära känna honom.”
I miljön runt Kafé Adlon rörde sig gestalter som Kurt Tucholsky, Rudolf Steiner och Edvard Munch. Det är svårt att tänka sig en stad som rymt lika många motsatser som Berlin gjorde på 20-talet. Bauhaus- och Speer-arkitektur vägg i vägg, Dada-dikter i samma tidskrift som Rainer Maria Rilke, romaner av Ernst Jünger och Alfred Döblin sida vid sida i bokhandelns skyltfönster.
Mellankrigstiden var fylld av kamp. Gatustriderna mellan höger- och vänsterradikala väpnade fraktioner påverkade också till konsten, där de startade en kulturkamp. En av huvudkonflikterna var modernism mot klassicism. Modernismen, som seglade i medvind under den liberala Weimarrepubliken, bekämpades av nationalsocialisterna. Medan författare drabbades av bokbål, förföljdes målarna på andra sätt. 1937 anordnades en utställning under titeln Entartete Kunst, degenererad konst. Modernisternas målningar blev upphängda och uthängda.
Efter kriget användes nazisternas motvilja som bevis på modernismens förträfflighet. Hur fullständig modernismens seger var förstår jag när jag går genom Anish Kapoors utställning på det nya Guggenheimgalleriet på Unter den Linden. Skulpturerna är överdimensionerade ”ting” – objekt utan form eller funktion. Tanken bakom skulpturerna förblir dold för betraktaren, tills man öppnar broschyren och kan läsa att skulpturerna är ”enigmatiska former som genomtränger fysiska och mentala rum”.
Följetexten får mig bara att känna mig dum. I mina öron låter det som något en fastighetsmäklare kunde hitta på att säga för att beskriva ett ruckel. På vägen ut plockar jag med mig Martin Gaughans bok om modern tysk konst från 1907 till 1937 i presentbutiken. Gaughan berättar att när symbolism och postimpressionism slog över i kubism och surrealism, så uppskattades det inte av alla. Gemene man i Tyskland hade inte mycket till övers för modernismen, som uppfattades som elitistisk, obegriplig och ofta moraliskt förkastlig.
På Café Einstein träffar jag Gunnar L., en av Berlins många kulturjournalister. Med axellångt hår och kamelhårsrock är det precis vad han ser ut som. Han menar att den nya trenden inte är ett resultat av nykomlingarnas styrka, utan det beståendes svaghet. ”Det modernistiska projektet har uttömt sin intellektuella kraft. Som en one-trick pony försöker de gång på gång chockera, och ser fåniga ut när de inte lyckas.” De obligatoriska ickefigurativa målningarna i offentliga byggnader och de formlösa metallskulpturerna utanför stämplas som ”kommunalmodernism”. Han avslutar monologen med att fimpa sin cigarrett i en bakelse.
Stefan Hönerloh målar enorma bilder av byggnader. Som representant för en grupp känd för sin självdestruktiva livsföring verkar han oförskämt sund. Han trycker min hand så att det gör ont, sedan trycker han lite till. Hönerloh gläds åt utvecklingen som givit ny medvind åt det figurativa måleriet. ”Nu är det möjligt att ’bara måla’ igen.” Han menar att de ledande curatorerna Saatchi och Udo Kittelmann har öppnat dörren genom att köpa figurativa målningar. De stora auktionshusen som Sotheby’s följer opinionsledarna. Hönerloh menar att konstnärerna har gått i bräschen mot tio år av vad han kallar ”neo-neo-konceptkonst”.
Det har sagts att konst är världens näst äldsta yrke, men i grunden har det mycket gemensamt med det äldsta. Konst handlar också om pengar. Christian Ehrentraut driver ett av Berlins mest framgångsrika gallerier. Han berättar om konstekonomin: ”Det är nära mellan himmel och helvete. Det finns inget mellanläge, vissa tjänar mycket medan många tjänar nästa ingenting.” Enligt en studie från det tyska institutet för samhällsekonomi (DIW) lever genomsnittet på omkring 18 000 euro om året, men flertalet lever på cirka 10 000 euro.
I en folktom utställningslokal träffar jag Klaas Bosch. Bosch målar som Rembrandt, men säljer som van Gogh. Hans bilder säljer inte. I hörnen samlas dammråttor och intendenten är påfallande upptagen av att dölja vilka internetsidor han surfar på. Den sympatiske nederländaren berättar att det inte är tal om någon enhetlig klassisk rörelse. För de flesta konstnärer är etiketter något de klistrar på ”de andra”. Han avslöjar en hemlighet bakom den figurativa stilens nyvunna popularitet. Många av de nya figurativa konstnärerna använder en modern form av de gamla mästarnas hemliga ”camera obscura”-teknik, de projicerar helt enkelt ljusbilder på duken och färglägger dem – som barn med ritböcker.
Trykket i det svenske tidsskriftet Axess 09.03-2009